Jag skulle ju bara fixa lite på tomten. Nu är den ett VR-spel.

Jag skulle ju bara fixa lite på tomten. Se hur stenläggningen skulle bli, fundera över häcken och få en bättre känsla för entrén. Några dagar senare kunde vi öppna ytterdörren, gå in i vårt digitala hus och skjuta monster i trädgården. Dessutom gick det att spela i dotterns VR-glasögon. 😅

Det låter som ett ganska stort sidospår. Det var det också. Men resan dit säger något om hur användbar AI har blivit när vi låter den arbeta med en riktig uppgift och fortsätter tillsammans tills resultatet fungerar.

Se den korta filmen på YouTube. Här kommer berättelsen bakom.

Allt började med en kompis övervåning

En kompis bad mig hjälpa honom att visualisera en övervåning som han skulle bygga om. Under arbetet slog det mig att vi hade ett eget projekt som skulle må bra av samma hjälp.

Vi hade husritningar, foton och en massa tankar om tomten. Hur mycket sten skulle vi lägga? Hur skulle häcken böja sig? Var behövdes mer gräs? Och hur skulle allt kännas när man faktiskt kom gående mot huset?

På en ritning går det att förstå måtten. Ändå är det svårt att föreställa sig helheten. En liten ändring vid entrén kan påverka både gångvägen och hur hela framsidan upplevs.

Så jag bad Codex hjälpa mig att bygga en 3D-modell av vårt hus och vår tomt, med ritningarna och bilderna som underlag. Det blev starten på ett betydligt roligare sätt att planera.

Jag beskrev. Codex byggde i Blender.

Blender är ett program för att skapa och arbeta med 3D-miljöer. Man kan bygga hus, sätta material på ytor, lägga till växter och flytta kameran för att se samma plats från olika håll.

Codex är AI-assistenten jag använde för att få arbetet gjort. Den skrev instruktionerna som byggde modellen i Blender, sparade filerna och tog fram en version som gick att öppna i webbläsaren.

Min del var att förklara vad vi ville göra, visa underlag och ge återkoppling. Jag behövde inte själv lära mig hur varje stenplatta skulle modelleras eller hur promenaden i webbläsaren skulle programmeras.

Vi arbetade oss fram steg för steg. Först behövdes ett hus och en tomt att utgå från. Sedan kom material, planteringar och detaljer. När något såg konstigt ut kunde jag skicka en skärmbild eller ett foto och beskriva vad som behövde rättas.

Det intressanta hände efter första förslaget

En av mina favoritdelar började faktiskt med en feltolkning. AI:n gjorde stenläggningen till vänster om entrén bredare än jag hade tänkt. Jag bad om en rättning, men min fru tittade på förslaget och sa:

”Det där såg ju inte så dumt ut.”

Så vi behöll båda varianterna som val. Plötsligt hade vi ett alternativ vi förmodligen inte hade ritat upp själva.

Sedan fortsatte vi på samma sätt. Liguster eller tuja? Mer gräs eller fler plattor vid garaget? Sned kant eller en kant som följer plattraderna? En bredare häll vid ytterdörren?

Vi kunde växla mellan lösningarna och se dem från samma vinkel. Det gjorde samtalet hemma mycket mer konkret. Vi tittade på samma sak och kunde peka ut vad vi gillade och vad som kändes fel.

Även kamerans höjd blev justerbar. Jag och min fru är olika långa, och en häck upplevs olika beroende på var ögonen hamnar. Att kunna gå runt på marknivå gav andra svar än att bara titta snett ovanifrån.

Måttbandet behövdes fortfarande

Allt blev förstås inte rätt direkt. Vi fick korrigera placeringar, proportioner och detaljer ett par gånger. Ibland var det en bild som hade tolkats fel. Ibland behövde jag gå ut och mäta för att vi skulle komma vidare.

Det blev en ganska bra arbetsfördelning: AI:n gjorde ändringen, och jag jämförde med verkligheten. Husritningarna hjälpte oss med byggnaden. Måttbandet och de riktiga fotona hjälpte oss där underlagen inte räckte.

Det är lätt att bli övertygad av en snygg 3D-vy. Men en uppfart behöver fungera i verkligheten också. Modellen gav oss ett bättre underlag att diskutera utifrån, och den visade vilka frågor vi behövde undersöka vidare.

Jag tycker faktiskt att den delen gör exemplet mer inspirerande. Man behöver kunna prova, upptäcka ett fel och rätta till det. Då får modellen ett värde som består även efter första wow-känslan.

Sedan ville jag se hur långt vi kunde ta det

När det väl gick att promenera runt på tomten blev nästa tanke ganska självklar för mig: kunde vi göra ett spel av samma miljö?

Jag bad om monster, vapen och ett mörkt läge som gjorde trädgården kuslig. Jag ville också kunna öppna dörrar och gå in i huset och garaget.

Codex återanvände modellen och byggde vidare. Planritningarna hjälpte till med rummen inne i huset. Möbleringen blev en illustration av hur rummen kan användas, snarare än en exakt kopia av vårt hem.

Även här behövdes riktig återkoppling. En ytterdörr kunde först öppnas utan att man faktiskt kunde gå igenom den, eftersom en osynlig vägg fanns kvar bakom. Det upptäckte vi när vi provade. Jag fick också påpeka att det inte finns någon direkt dörr mellan köket och tvättstugan.

Efter justeringarna kunde vi röra oss genom huset och fortsätta ut på tomten. Skott, fotsteg och monsterljud gav miljön mer liv. Det var en ganska märklig känsla att känna igen sin egen entré mitt i ett monsterspel.

Barnen hittade nyttan direkt

Spelet gick också att köra i dotterns Meta Quest 3. Där står man i miljön och tittar sig omkring med headsetet, vilket gör upplevelsen mycket starkare än på en vanlig skärm.

Det blev en hit hos barnen direkt. Vi vuxna hade funderat på häckar och plattor. Barnen fick en egen trädgård att försvara.

Jag provade själv och gav återkoppling på styrningen. Bland annat behövde vi rätta hur gångriktningen fungerade efter att man hade vridit sig flera gånger. Att få en miljö att fungera i VR kräver att någon faktiskt använder den.

Det fina var hur mycket av grundarbetet vi kunde använda igen. Samma hus och tomt fungerade för både planering och lek. Filmen visar vyer från datorn; VR-upplevelsen får man förstås bäst i headsetet.

Astra öppnade dörren. GPT-6.1 gör det lättare att fortsätta.

När GPT-6 Astra kom började den här typen av exempel dyka upp överallt. Jag blev särskilt imponerad av hur bra den kunde arbeta med former och rum, bland annat genom Blender. Jag har tidigare berättat om mitt experiment med Astra och ett 3D-printat takfäste.

För mig är GPT-6.1 samtidigt kanske den mer användbara vardagsmodellen. Jag tycker fortfarande att Astra har ett övertag i de svåraste visualiseringsuppgifterna. Men GPT-6.1 är väldigt mycket billigare, och det gör det lättare att fortsätta testa och ändra. Skillnaden syns också i modellernas API-priser, även om kostnaden för ett helt projekt beror på hur man arbetar.

Under tiden stekte jag pannkakor

När miljön var klar ville jag göra en kort film och ett LinkedIn-inlägg. Codex fick ta hand om inspelning av vyerna, klippning, thumbnail och text. Musiken togs fram i Suno, och spelets egna ljud fick följa med - även det gjorde Codex.

Under tiden stod jag och stekte pannkakor åt barnen.

Jag gav återkoppling på filmen också: mer tempo, bättre musik och ett tydligt musikbyte när den mysiga tomten blev mörk spelmiljö. Men jag behövde inte själv sitta och sköta varje moment.

Det knyter an till det jag skrivit om mental avlastning med AI-agenter. När AI:n kan hålla ihop en hel uppgift får jag lite mer utrymme att vara där jag faktiskt befinner mig.

Key Takeaway

Ett verkligt projekt, bra underlag och konkret återkoppling räcker långt när AI får hjälpa till med genomförandet. För ett mindre företag kan samma arbetssätt göra det lättare att visa en idé för kunder eller prova en förändring innan man investerar. Börja med något du vill förstå bättre och låt nästa steg växa ur det du lär dig.

Vill du veta mer?

Vill du testa hur AI kan hjälpa er att visualisera en idé eller ta hand om ett större arbetsmoment? Jag hjälper gärna till genom en praktisk workshop eller coaching. Hör av dig till mig, så utgår vi från något ni faktiskt vill få gjort.